Freelance Cats

Samtal mellan ALTA ART SPACE, KKV och PLATTFORM KCSYD

ALTA ART SPACE, 11 augusti 2021


Onsdagen den 11 augusti 2021 möttes Plattform KcSyd, Alta Art Space och KKV Monumental i ett publikt samtal om förutsättningarna för konstnärsdriven kultur i Malmö. Deltagarna på samtalet var Matti Sumari och Julia Selin från Alta Art Space och Karin Auran Frankenstein från KKV Monumental. Samtalet modererades av Sophia Persson från Plattform KcSyd. Samtalet genomfördes med stöd av Malmö Stad och Region Skåne.

 

 

Plattform KcSyd (PKCSYD):    Det är trevligast om alla här känner sig välkomna att prata om de vill. Så om man har en fråga så kan man räcka upp handen och så bakar vi in det i samtalet. Vi har bjudit in Alta och KKV för att ni representerar två olika sorters konstnärsdrivna initiativ och organisationer. Vad innebär det att vara konstnärsdrivet, och vad skiljer er från en traditionell konstinstitution?

 

ALTA (MS):    Att vi har det prekärt är en bra ledstjärna. Eller KKV är kanske mer stabilt i förhållande till ateljékollektiv eller konstnärsdrivna utställningsplatser?

 

KKV:    Så kan det nog vara. KKV Monumental har funnits på samma plats sedan 80-talet. Så det gör ju att det känns som en väl integrerad, etablerad verksamhet som har sin givna plats i staden. Men egentligen är det väldigt skört. Jag sitter med i styrelsen och vi söker ju bidrag för att kunna finnas till. Vi söker tre bidrag, vi har ett bidrag från regionen, ett från kommunen och ett från Kulturrådet. Vi har en saftig hyra, så faller en av de tre pusselbitarna bort, så kan vi inte inte betala hyran. Vi är också helt avhängiga av vad som händer politiskt. Vår fastighetsägare är ett vinstdrivande företag. Vi kan ju framstå som stabila, och jag tror vi skulle kunna få ganska mycket stöd om det skulle skita sig. Det att vi har funnits så länge gör ju att det känns hoppfullt. Men det är ju också bara hopp, på något sätt. Det är inget som man vet.

 

PKCSYD:    Kan ni berätta mer om platsen som ni befinner er på. Hur hamnade ni där?

 

KKV:    Jag vet inte exakt varför det kom sig att vi hamnade i Seved. Men det handlade säkert, då som nu, om vad det är för hyror och var det finns plats. KKV:s verksamhet behöver en stor industrilokal. Jag hoppades att det skulle finnas någon konstnär som var med då på 80-talet som skulle vara här, som hade kunnat fylla i den luckan...

 

PKCSYD:    Vad är det som gör att platsen fungerar? Vad är det som gör att ni stannar kvar?

 

KKV:    Det finns eldsjälar som driver KKV, och som investerar sin tid och arbetar ideellt med att bygga upp verksamheten. Varje år söker vi pengar från Kulturrådet för att kunna fortsätta investera i vad vi är. Vår verksamhet har växt successivt av människors kraft, lust och vilja att vara här. Men det har ju inte heller alltid varit som det är idag. Det började ju från väldigt lite, en gång i tiden. Och det finns massvis att göra hela tiden. Allt arbete sker ju till största del ideellt, men sedan jag började engagera mig i KKV för fem-sex år sedan, så har jag kämpat och kämpar för att hitta möjligheter för de konstnärer som är med och driver platsen att också kunna få någon typ av arvode för det arbete som vi lägger ner. För så har det inte varit, och så är det inte nu heller. Det har funnits motstånd också, från äldre generationer, mot att ändra på den strukturen. Det tycker jag är jättekonstigt. Att inte vilja kunna arvodera den arbetsinsatsen, utan hålla fast vid en kollektivistisk idé som ska gå hand i hand med något slags ideellt arbete. Det blir ohållbart att kunna, som till exempel trebarnsförälder, prioritera att arbeta gratis i keramikverkstaden istället för att ha ett annat jobb där en får lön. Men det är en pågående process, att förändra vårt system.

 

FRÅGA FRÅN PUBLIKEN:    Alta och KKV har ju någonting gemensamt i att ni är både arbetsplatser och mötesplatser, skapade av och för konstnärer. Arbetet som växer här skapar en levande terräng i staden. Vad ger det er, som konstnärer?

 

 

 

 

 

 

ALTA (MS):    Om vi pratar om konstens biotop, eller de osynliga svamprisomerna som kryper runt i jorden, så är det ju verkligen de mötena som kanske är informella, men också är jätteviktigt att de kan existera på samma plats, och ge saker åt varandra. Och just i Malmö så är det så pass litet att man kan ha hyfsat bra koll på det som sker och de folk som finns på konstscenen. Men det är ändå så pass stort att det finns en publik som kommer till vår dump för att kolla på utställningar och som är intresserade. Det är skillnad att göra saker med så små medel om det bara är i en konstig korridor på någon bakgränd i ett industriområde. Den märkliga balansen, att bara kunna existera, det ger mycket. Det har visat sig att folk vill komma hit. Och ibland blir vi också förvånade att det kommer några.

 

ALTA (JS):    Det är verkligen som att Malmö är en perfekt stad. När vi gjorde utställningar i Umeå så kom bara de andra som gick på skolan. Och våra kompisar som bor och arbetar i Stockholm upplever att det är lätt att man drunknar i allt som händer. Här märks det om man gör någonting. Det är fantastiskt.

 

ALTA (MS):    Men det är också just den där förskjutningen som sker. Det här är det sista gamla industriområdet som är så centralt, som inte längre har någon produktion, förutom den konstnärliga.

 

KKV:    Det är värdefullt, de möten som kan uppstå i mitt i vardagen, i arbetsprocesser. Folk brukar säga att den bästa platsen på KKV är köket, där vi sitter och hamnar i samtal. När man som konstnär är mitt inne i ett arbete, då arbetar man med sitt, man är i sin bubbla. Men i köket så tar man en paus. Det som uppstår där, att träffas över väldigt många olika generationer, skulle jag säga personligen är något som jag tycker är väldigt fint. Att det också är lite random, slumpmässigt, vem man möter. Det är också folk som har varit med och varit yrkesverksamma i liksom femtio-sextio år, som fortfarande är med och kommer dit och jobbar, och kanske bor på andra sidan Skåne men kommer hit för att göra ett jobb. Då får man lite historia med dom. Sen kommer nyutexade hit från olika delar av världen. Det blir väldigt blandat, men på ett annat sätt än hos Alta. Det är en fin bredd som man får genom en kollektivverkstad. Sedan finns det andra verksamheter också, men vi har inte jättemycket kontakt. Skånes konstförening ligger i huset också. Vi har en ambition om att samarbeta mera.

 

 

 

 

 

 

 

 

PKCSYD:    Staden och stadslandskapen är i ständig förändring. Malmö är till exempel en stad som förtätas ganska mycket just nu. Jag undrar hur det påverkar era verksamheter. Hur märker ni av det?

 

ALTA (JS):    När vi flyttade hit, till det här området, så fanns det nästan ingenting här. Sen har det byggts otroligt mycket. Nu bor det folk här.

 

ALTA (MS):    Det är lite skumt och så fortfarande, men det har blivit uppstädat på något sätt. På andra sidan staketet fanns det förut husvagnar som folk bodde i, som våra inofficiella grannar. Men de är bortjagade nu. Det finns fortfarande lite gråzoner, löst längs järnvägen. Men det känns som att allt är på väg bort. Det blir lite dyrare och lite cleanare. Förhoppningsvis så får vi vara kvar här. Det är ju också lite på nåder, eller på någon sorts god vilja av husets ägare som tycker att det är bra med konstnärer här. Som inte har sagt att han vill sälja huset och bygga bostäder. Det kan ju också vara tur med järnvägen, att man inte kan ha bostäder exakt här på den här platsen. Det är ju lovande för oss.

 

KKV:    I Seved så är det något som vi försöker följa så noga vi kan. Det är ganska svårt att förstå sig på stadsplanerings- och omvandlingsprocesser, men vi försöker hänga med ändå. I Seved finns det pågående planer och initiativ med olika intressen från olika håll som vill bygga både bostäder och bevara de verksamheterna som finns i området. För KKV:s verksamhet så finns det ju alltid en risk med att när det förtätas, att vi inte skulle kunna finnas kvar. Vi har ett gjuteri som låter ganska mycket. Där uppstår det ju en konflikt mellan de två intressena. Det är inget som är aktuellt just nu, men det är samtidigt ett ständigt pågående, viskande hot.

 

 

FRÅGA FRÅN PUBLIKEN:    När ni jobbar så låter det som att ni fokuserar på de konstnärliga processerna, att stärka och stödja dem. Altas utställningsverksamhet skiljer sig från många andra institutioner som ställer ut konst. Varför är det viktigt att platser som dessa finns i en stad?

 

FRÅGA FRÅN PUBLIKEN:    Vad är det ni bidrar med som inte Moderna Museet gör?

 

KKV:    Jag tycker att Alta bidrar med en befriande känsla i hur ni ser på utställningsformatet. Ni öppnar upp för att det inte behöver vara färdigt. Det är härligt att ta utgångspunkt i det, och att uppmuntra till det och bereda plats för det. Det finns ju inte någon annanstans. Det är som att ni har plockat ut det bästa med att gå en konstnärlig utbildning, och fortsatt med det.

 

ALTA (MS):    Vi behöver inte ha ettårs- eller tvåårsprogram för att planera i förväg vad vi ska göra. Vi kan göra någonting nästa helg om vi har tid, om vi orkar och har lust. Det är på både gott och ont. Och vi har inga krav att prestera hela tiden.

 

ALTA (JS):    Och sedan har vi ju alkohol också.

 

 

 

 

 

PKCSYD:    Samtidigt som ni driver Alta ideellt, så arbetar ni också som konstnärer. Är Alta en del av era konstnärskap?

 

ALTA (JS):    Både och. I början tänkte jag mycket att det var en separat del, att det var min hobby. Men det blir också väldigt luddigt. Vi har tidningen Alta Visa Updates, att jobba med den är det bästa jag vet. Den ger någonting till det andra också.

 

PKCSYD:    Hur ser ni andra på det? På Plattform KcSyd pratar vi ofta om hur driften av Plattformen är en del av det egna konstnärskapet. Så tänker jag att många engagemang som man har vid sidan av sina konstnärskap fungerar. Hur fungerar det med KKV?

 

KKV:    Absolut. Jag tänker att det är helt och hållet flyter ihop. Att mötas i arbetet, utanför sin egen bubbla, de kontakter och möten och inspiration som en får av att möta folk. Det finns också någon likhet mellan de typer av samtal som det finns en öppenhet för att ha, både i Altas utställningsformat (att det inte alltid är färdigt, att det är en process) och att mötas i arbetet i verkstaden. Det är andra frågor som ställs när någonting är mitt i en process än när det är färdigt. På KKV finns det också enormt mycket erfarenhet och kunskap att ta del av. Man möter folk som har gjort saker som liknar det man gör själv, eller att man vet att de har en speciell erfarenhet… Det är så värdefullt.

 

PKCSYD:    Vad motiverar er till att fortsätta att producera utställningar, att fortsätta engagera sig i att driva en kollektivverkstad?

 

ALTA (MS):    Det är verkligen en intressant fråga. Det är alltid mer arbete än vad man tror eller tänker... Även om en utställning bara är uppe i tre dagar och har en vernissage där det kommer kanske ganska lite folk, så är det ju hundra mail bakom varje utställning. Det är ju samma om det skulle vara en större institution. Men det som vi genererar är ändå värt på något sätt. Och det ger någonting. Just viljan överlåta den här skruttiga platsen till folks visioner och experiment, det är inte som att alla alltid är så experimentella, det är oftast hyfsat kompletta verk. Men ändå, upptakten är kanske lite mer experimentell än på andra ställen... Men den energi som det ger, möten och sedan rent krasst, det tekniska, som konstnär är det alltid bra att känna folk eller att lära känna nya personer, nya kontakter…

 

PKCSYD:    Det kanske också betyder någonting att kunna forma och formulera en mötesplats på sina egna villkor. Att man själv får vara den som bjuder in ibland.

 

ALTA (JS):    Det är ju väldigt dubbelt. För vi startade galleriet för att vi skulle ha det öppet för vem som helst och vad som helst nästan. Men sedan har det ändå slutat med att vi är såna där gatekeepers som säger ja eller nej. Det tycker jag inte om.

 

ALTA (MS):    Det är verkligen en speciell situation som konstnär. Man är alltid i den situationen med alla ansökningar, alla märkliga lotto-aktiga processer som det inte finns någon insyn i. Och samtidigt så är det ju vår verklighet att vi måste ha energi att orka göra våra egna verk och inte drunkna i att bara producera andras verk, för nöjes skull liksom. Det är en spännande balansgång. Men den lustiga dubbelheten, att vara både en portvaktare och samtidigt försöka komma in genom alla andra portar som alla andra vaktar. I Malmö har vi en ganska rolig, kollegial stämning. Om någon av oss får en utställning så känner ingen att det är “ett uppdrag taget från mig”. Det är mer kollegialt och inkluderande, än konkurrerande. Det kanske hänger ihop med att det inte finns så många kommersiella ställen.

 

ALTA (JS):    När Signal fick ett stipendium, så gav de bort det till andra andra. Då fick vi lite pengar. Det känns väldigt speciellt.

 

PKCSYD:    Finns det någonting som ni saknar här i Malmö? Vad vill ni ha som ni inte har men kanske önskar er?

 

ALTA (MS):    Det är en fråga som vi tar upp i nästa nummer av Alta Vista Updates. Men det skulle vara perfekt med en mellanstor institution. Det finns de stora institutionerna, de små institutionerna… Men inget däremellan. I huset bredvid oss har vår granne Celsius Projects utställningar och ateljeér. I huset finns också flera tomma våningar med flera tusen kvadrat. Där kunde man ju ha en biennal eller ett konstmuseum. Det finns ju massvis med plats, om man inte vill ha ett prestigebygge såklart.

 

FRÅGA FRÅN PUBLIKEN:    Ni pratade lite grann om hur ni har hamnat i den situationen nu, delvis motvilligt, att ni har blivit gatekeepers. Har ni formulerat någonting om era visioner om utställningsprogrammet? Tänker ni er att ni visar konst med en viss profil, går det en röd tråd genom programmet? Ni verkar arbeta ganska intuitivt. Har ni, i retrospekt, tittat på vad är det för konst ni visar? Har ni en curatoriell vision?

 

ALTA (JS):    Jag tror inte det. Vi har inte pratat om det i alla fall. Men det får ju inte vara för skrymmande…

 

FRÅGA FRÅN PUBLIKEN:    Ni måste ändå välja och välja bort.

 

ALTA (JS):    Vi går kanske på känsla. Är det spännande? Ibland blir vi nyfikna på en konstnär och vill veta mer om hur den tänker och jobbar.

 

ALTA (MS):    Vi utgår också ifrån det här rummet. Ibland kanske konstnären inte har visat något i Malmö innan. I retrospekt så har det ju ändå blivit en ganska bra blandning mellan kön, lokalt, internationellt och regionalt… Det har jämnat ut sig. Men eftersom att vi lägger in vår ideella energi i detta så måste det kännas värdefullt för oss personligen. Det är verkligen en intuitiv, eller kanske inter…vad ska man kalla det? Det är som en kroppslig process. Man tar beslutet om något är värt det eller inte. Men det är verkligen jobbigt att inte kunna göra allt som man vill. Det är väldigt många som har hört av sig, konstnärer från hela världen, någon mailar från Taiwan, och vet inte alls att vi inte är en gigantisk institution med en gigantisk budget. Konstnärer skriver: “Kan ni bjuda in mig? Jag vill ställa ut!” Då måste vi berätta att vi bara är en skruttig korridor, det finns ingen lön, och kanske en råtta utanför... Det är svårt att förmedla. Men bara man har energi att ta sig an det, så sköter det sig självt på något märkligt sätt.

 

FRÅGA FRÅN PUBLIKEN:    Ni pratade innan om att ni tänker er att det inte gör så mycket om det inte blir bra. Jag är nyfiken på ifall ni har några idéer om konstnärlig kvalitet?

 

ALTA (JS):    Nä, jag tänker att det handlar om konstnären själv.

 

FRÅGA FRÅN PUBLIKEN:    Men har ni en idé om att ni visar bra konst?

 

ALTA (JS):    Nä, vi visar nog varken eller. Men jag tycker samtidigt att vi har aldrig gjort en dålig utställning.

 

ALTA (MS):    Vi bjuder in utan några krav på specifika verk på det sättet. Om någon säger: ”Jag skulle kunna komma och visa något”, så granskar vi till exempel inte konsten på förhand, vi väljer inte in eller bort konstverk. Vi litar på att den här personen kommer med något som den vill ställa ut. Och vi har inga krav på att det ska vara kommersiellt gångbart. Vi skulle aldrig drömma om att försöka vara ett kommersiellt galleri. Det känns som en mardröm! Men det är samtidigt underbart att visa konst för folk.

 

PKCSYD:    Den konstnärsdrivna kulturen i Malmö är idag ganska stark. Hur ser ni på de framtida förutsättningarna för det konstnärsdrivna? Vilka möjligheter och motgångar ser ni i framtiden?

 

KKV:    Jag svarade inte på din förra fråga om vad vi saknar och det hänger ju lite ihop. Jag skulle tycka att det vore så skönt att alla våra bidragsgivare tänkte att: Gud vad jobbigt för dem att de inte vet från år till år om de kommer få stöd! Vi gör om systemen så att det blir fem år i stöten, eller tre år, eller åtminstone…Så att det inte blir så prekärt och fragilt i tid! De skulle ge en trygghet i att dra igång saker på ett helt annat sätt, att kunna vila i att veta… Det skulle kunna generera stabilitet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ALTA (JS):    Jag tycker det också.

 

PKCSYD:    Vart, eller vilka ytor, ska man söka efter om man vill arbeta med konst och utställningar så som Alta gör?

 

ALTA (JS):    Man ska bara ta vad som helst. Det behöver inte vara så noga.

 

ALTA (MS):    I det offentliga rummet kan det aldrig finnas för mycket konst.

 

PKCSYD:    När man läser vad andra skriver om Alta så poängteras det ganska ofta att ni inte vill skriva ansökningar om ekonomiskt stöd, för att ni tycker att det är så tråkigt och jobbigt. Är det ett beslut som ni tog från början eller är det ett beslut som växt fram allteftersom att ni arbetat?

 

ALTA (JS):    Nä, vi har bara inte orkat. Sedan så var det en tidning som frågade en gång vad vi hade för finansiering, och då sa jag bara det. Så blev det en grej. Det är inget vi tänkt så mycket på.

 

ALTA (MS):    När man söker pengar från typ Malmö Stad, då ska man ha så och så många öppettider, dagar öppet per månad… Det kan vi inte binda oss upp till.

 

PKCSYD:    Är det så att ni vill ha frihet, inte bara att slippa ansökningar, att det är större än så?

 

ALTA (MS):    Ja, visst är det så.

 

ALTA (JS):    Jag antar det. Fast det är nog mest att vi är lata tror jag…

 

ALTA (MS):    Men provocerande nog så sitter vi alltid med pappersarbete ändå.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om deltagerna

 

ALTA ART SPACE    är en konstnärsdriven utställningsyta som ligger i en tidigare ketchupfabrik på Celsiusgatan 40 i Malmö. Alta Art Space drivs av konstnärerna Julia Selin, Ida Persson, Jens August Lindqvist, Petter Dahlström Persson och Matti Sumari.

 

KKV MONUMENTAL        är en konstnärsdriven kollektivverkstad där yrkesverksamma konstnärer kan arbeta i stora format och fullfölja större projekt till utställningar och gestaltningsuppdrag. Här finns möjlighet att nyttja specialverkstäder, utrustning och ta del av kollegiala möten. En plats som och ger tillgång till produktionsresurser som enskilda konstnärer inte skulle kunna bära ekonomiskt. Organisationen drivs av anslutna, verkstadsansvariga och en styrelse. Verkstaden har utöver gjuteri, keramik, trä och gipsverkstad en 3D-printsverkstad och ett antal bokningsbara projektateljéer och en tillgänglighetsanpassad lokal för offentlig verksamhet.

 

PLATTFORM KCSYD        är en konstnärsdriven organisation som verkar för att stärka och tillgängliggöra konstens och konstnärernas roll i de offentliga rummen. Plattform KcSyd är en del av Konstnärscentrum Syd.

_69A3471.jpg

Från  samtalet Freelance Cats på Alta Art Space. Fv.: Sophia Persson, Kari Auran Frankenstein, Matti Sumari, Julia Selin.

publikum redigert, til hjemmesiden.jpg
oversiktsbilde publikum.jpg
_69A3484.jpg
_69A3536.jpg
_69A3457.jpg
_69A3485.jpg
_69A3529.jpg
_69A3619.jpg
_69A3604.jpg
_69A3609.jpg
_69A3511.jpg

Fv.: Jamila Drott, Gitte Eidslott, Elisabeth Moritz, Sophia Persson, Julia Selin, Matti Sumari, Karin Auran Frankenstein, Jan Marius Kiösterud, Jens August Lindquist

plattform KcSyd